Hej å hå
Äntligen kommer jag åt datorn. Matte har ockuperat den konstant, skyller på skolarbete, men jag vet nog vad hon gör hon...
I helgen var vi och tävlade. Jag hade lyckats lura på Birk kennelhosta veckan innan för att få åka själv. Han blev sjuk, men nog lyckades han tillfriskna några dagar innan vi skulle åka... typiskt vad gör man då? Jag satt på helspänn hela vägen ner till Mora och var noga med att inte missa något för JAG ville tävla. Matte selade oss båda och spänningen var olidlig ett tag. Jag hängde i kopplet och skrek och kämpade för att komma till starten. Så blev det att matte körde två varv med Birk innan start. Sen hämtade hon mig och jag fick TÄVLA. Inte nog med det, det var snö på banan och matte hade lyckats få skidor under fötterna. Det var så underbart att jag ropade ut min glädje i varje nerförsbacke! Men det var ett kort varv... Sen var det vänta och vänta. När jag nästan tröttnat och ville gå till bilen så skulle vi starta igen och då var det två andra hundar som skulle starta samtidigt. Jag kastade mig iväg i starten och var först några sekunder, men sen kom den där Algot och sprang om mig. Jag jagade och jagade i två varv med en tung matte hängande efter. -Man kan inte tro att hon tränat något alls i sommar :( Vi hann aldrig förbi Algot och hans människa så dom vann och vi blev tvåa. Nu ska jag hem och träna matte!
Nästa dag var det tävling igen (det vet jag eftersom jag får så himla mycket vatten att dricka på morgonen...). Nu var snön borta och cykeln var framme. Och tror ni inte att det där Birk kommer och stjäl hela föreställningen. Jag fick ligga jättelänge i bilen och Birk for iväg. Han kom tillbaka flåsande och dom sa att han vunnit. Men HALLÅ!! Det är ju inte möjligt eftersom jag inte startat ännu. Jag kom till start och nu skulle jag minsann visa dom vem som var mattes bästa hund. Ylande sprang jag iväg, varje gång matte sa höger eller vänster så svarade jag: voff voff voff (uppfattat, höger kom igen nu matte kämpa på!) Och ja jag tror matte kämpade. Konstigt var det för det gick så otroligt lätt, vi bara flög fram. Då såg jag att matte trampade på som besatt där på cykeln. Äntligen tänkte jag, har poletten ramlat ner även för henne, man ska trampa inte bromsa! Visst är människorna underbara varelser?
Så hände det... Jag vet inte riktigt vad men matte låg plöstligt framför cykeln och de tog tvärstopp. Hmmmmm. Hon var rätt så snabb upp igen men så bromsade hon och hojtade "jäklar, kedjan hoppade". Vet inte vad hon menade med det men hon pillade lite med cykeln och sen for vi.
Men hur ska jag kunna springa fortast när matte ska krypa runt i sanden? Nu blev ju Birk snabbare iallafall, även om jag sprang typ 110km/h på slutet.
Jag var helt slut när det hela var över. Oj vad trött jag var. Men matte öste beröm över mig och jag fick korv och vatten smaksatt med leverpastej.
Så var det med den tävlingshelgen. Nästa gång ska jag klå Birk, ingen norsk snorunge ska komma och sticka upp här mot mig!
Nu är vi hemma och vi vilade hela måndagen för då var matte iväg på skolan. Dom har nog nattskift där för vi fick kliva upp 04:30 på morgonen och hon kom inte och hämtade hem oss förrän mitt i natten.
Idag fick jag o Birk springa i spann tillsammans. Det är inte kul att springa med Birk för han blir som en psykopat med selen på. Om inte jag svänger nog snabbt när matte säger höger så biter han mig. Och ibland biter han mig bara för att han blir så till sig... Nåt fel har han. Matte säger att han är norsk och har ungefär alla bokstavssyndrom som finns. Vet inte om det ursäktar saken, min mormor är norsk och jag kan faktiskt fler bokstäver än Birk!
Nu måste jag ut och göra det man måste göra ute... Voff Voff från mig.
I helgen var vi och tävlade. Jag hade lyckats lura på Birk kennelhosta veckan innan för att få åka själv. Han blev sjuk, men nog lyckades han tillfriskna några dagar innan vi skulle åka... typiskt vad gör man då? Jag satt på helspänn hela vägen ner till Mora och var noga med att inte missa något för JAG ville tävla. Matte selade oss båda och spänningen var olidlig ett tag. Jag hängde i kopplet och skrek och kämpade för att komma till starten. Så blev det att matte körde två varv med Birk innan start. Sen hämtade hon mig och jag fick TÄVLA. Inte nog med det, det var snö på banan och matte hade lyckats få skidor under fötterna. Det var så underbart att jag ropade ut min glädje i varje nerförsbacke! Men det var ett kort varv... Sen var det vänta och vänta. När jag nästan tröttnat och ville gå till bilen så skulle vi starta igen och då var det två andra hundar som skulle starta samtidigt. Jag kastade mig iväg i starten och var först några sekunder, men sen kom den där Algot och sprang om mig. Jag jagade och jagade i två varv med en tung matte hängande efter. -Man kan inte tro att hon tränat något alls i sommar :( Vi hann aldrig förbi Algot och hans människa så dom vann och vi blev tvåa. Nu ska jag hem och träna matte!
Nästa dag var det tävling igen (det vet jag eftersom jag får så himla mycket vatten att dricka på morgonen...). Nu var snön borta och cykeln var framme. Och tror ni inte att det där Birk kommer och stjäl hela föreställningen. Jag fick ligga jättelänge i bilen och Birk for iväg. Han kom tillbaka flåsande och dom sa att han vunnit. Men HALLÅ!! Det är ju inte möjligt eftersom jag inte startat ännu. Jag kom till start och nu skulle jag minsann visa dom vem som var mattes bästa hund. Ylande sprang jag iväg, varje gång matte sa höger eller vänster så svarade jag: voff voff voff (uppfattat, höger kom igen nu matte kämpa på!) Och ja jag tror matte kämpade. Konstigt var det för det gick så otroligt lätt, vi bara flög fram. Då såg jag att matte trampade på som besatt där på cykeln. Äntligen tänkte jag, har poletten ramlat ner även för henne, man ska trampa inte bromsa! Visst är människorna underbara varelser?
Så hände det... Jag vet inte riktigt vad men matte låg plöstligt framför cykeln och de tog tvärstopp. Hmmmmm. Hon var rätt så snabb upp igen men så bromsade hon och hojtade "jäklar, kedjan hoppade". Vet inte vad hon menade med det men hon pillade lite med cykeln och sen for vi.
Men hur ska jag kunna springa fortast när matte ska krypa runt i sanden? Nu blev ju Birk snabbare iallafall, även om jag sprang typ 110km/h på slutet.
Jag var helt slut när det hela var över. Oj vad trött jag var. Men matte öste beröm över mig och jag fick korv och vatten smaksatt med leverpastej.
Så var det med den tävlingshelgen. Nästa gång ska jag klå Birk, ingen norsk snorunge ska komma och sticka upp här mot mig!
Nu är vi hemma och vi vilade hela måndagen för då var matte iväg på skolan. Dom har nog nattskift där för vi fick kliva upp 04:30 på morgonen och hon kom inte och hämtade hem oss förrän mitt i natten.
Idag fick jag o Birk springa i spann tillsammans. Det är inte kul att springa med Birk för han blir som en psykopat med selen på. Om inte jag svänger nog snabbt när matte säger höger så biter han mig. Och ibland biter han mig bara för att han blir så till sig... Nåt fel har han. Matte säger att han är norsk och har ungefär alla bokstavssyndrom som finns. Vet inte om det ursäktar saken, min mormor är norsk och jag kan faktiskt fler bokstäver än Birk!
Nu måste jag ut och göra det man måste göra ute... Voff Voff från mig.
Kommentarer
Trackback
